Elisabeth

   Elisabeth himlade skämtsamt med ögonen åt de killar som desperat följt efter till dansgolvet. Så var det jämt. Så fort Eleonore skulle dansa så ville alla killar hänga med. Jag menar det fanns ju en hundradels chans att just de skulle få dansa med henne. Men Elisabeth kände ingen avund. Hon visste att det fanns många tjejer som gjorde det. Men själv kände hon inte behovet av killar för känna sig uppskattad. Hon hade ju sina vänner och sin familj. Dessutom kändes det på något sätt som att det varit hon som valt att vara med Eleonore och inte tvärtom och då får hon väl skylla sig själv. Elisabeth hade flyttat hit för ungefär fyra år sedan. Hennes pappa hade fått ett välbetalt jobb inne i stan och eftersom att ingen av barnen hade protesterat vilt så hade det bara varit att packa väskorna och flytta. Elisabeth hade aldrig varit någon speciellt blyg person och var därför inte speciellt nervös inför flytten. Hon kom bra överens med de flesta människor och brukade aldrig ha några problem att få vänner. När skolan börjat så hade hon med en gång fått syn på Eleonore. Hon kunde se hur alla killar suktade efter henne och samtidigt alla tjejer avundades henne. I början hade hon därför inte velat ta kontakt med denna, som det tycktes, ignoranta tjej. Men efter bara ett par dagar hade hon insett, eller i alla fall börjat ana, att denna tjej, Eleonore som hon hette, knappt var medveten om vad som pågick runt henne och vad som sades om henne. Elisabeth hade sett hur trevlig hon var mot i princip alla omkring henne. Trots att det var så många som fjäskade för henne och hon egentligen skulle kunna behandla dem hur hon ville. Allt detta hade fångat Elisabeths intresse och hon började öppna en liten kontakt med Eleonore och efter ett tag märkte hon för sig själv hur ödmjuk och angelägen Eleonore var att alltid vara snäll, detta förundrade Elisabeth stort. En tjej som var som Eleonore, som såg ut som Eleonore, som... som Eleonore helt enkelt, brukar inte bete sig som Eleonore gjorde. Det var något märkligt med denna tjej. Dessutom hade Elisabeth också haft en förutbestämd mening om Eleonore att hon skulle vara väldigt ointresserad i skolan och inte alls sköta sig på lektionerna. Men ack, så fel hon hade. Nästan alla prov som Eleonore skrev fick hon MVG på och läxorna gjorde hon för det mesta och lärarna tyckte om henne, det märktes. Utan att Elisabeth egentligen hade menat det så hade de blivit väldigt goda vänner, hon och Eleonore. Samtidigt som hon blev vän med henne var det som om en värld med människor öppnade sig. Hon fick vänner hit och dit och blev bjuden till ditten och datten. Men det märkliga var att Eleonore inte tycktes märka att det var hennes förtjänst. Hon berömde Elisabeth jämt för hur duktig hon var på att skaffa vänner och kontakter. ”Jag har då aldrig sett någon som så lätt tagit sig in i den sociala kretsen här förut”. Hade hon sagt, och Elisabeth hade inte vågat kommentera på att det nog till mesta dels var Eleonores förtjänst. Det kändes som att det på något vis skulle vara att förolämpa henne. Hon visste inte varför det var så och kunde inte förklara det, men det kändes bara så.     Hemma hos Eleonore var allting också perfekt. Hennes rum var alltid städat och hennes mamma gnällde aldrig på henne. I början hade Elisabeth nästan tyckt att det var obehagligt att vara hemma hos henne. Allting kändes så perfekt. Som att om hon kom dit så skulle hon så lätt förstöra något. Men Eleonore var alltid lika glad att ha gäster och hennes snälla, pratglada mamma var alltid lika trevlig och bjöd på den godaste maten. Elisabeth kände ibland att hon inte vågade ta hem Eleonore till sitt hus. Hennes hus gick ju inte att jämföra med Eleonores hus. Ändå ville Eleonore så gärna hem till henne och hon berömde henne för hennes fina designade möbler och hennes väldekorerade rum. Nu hade de känt varandra i fyra år, och ändå kändes det som att det var något som Eleonore undanhöll för henne. Det kändes på något sätt som om Eleonore var för rädd för att låta någon komma för nära henne. Ändå hade hon en pojkvän som älskade och avgudade henne, en familj som brydde sig mer om henne än man kan önska, kompisar som skulle göra vad som helst för henne och en hel skara med folk som högt respekterade henne.

   ’Kolla in henne,’ sa hon till Agnes som satt bredvid henne vid ett bord vid sidan av dansgolvet.

  Elisabeth och Agnes hade gett upp dansandet medan Jessika och Eleonore fortfarande var i full fart.

  ’Vem?’

  ’Eleonore. Hon har typ tjugo killar dansandes omkring henne, som verkligen försöker att få henne, och ändå envisas hon med att dansa ensam.’

  Agnes såg fundersam ut. Hon var inte den typen som orkade med att lägga sig i andras privata liv och föredrog att hålla näsan torr.

  ’Hon ser inte ens ut att märka killarna som dansar runt henne,’ kommenterade hon tillslut. ’Visserligen har jag inte glasögonen på...’

  Elisabeth tittade noga efter och förstod sedan vad Agnes menade. Det såg verkligen ut som att Eleonore trodde att hon var helt ensam. Som att hon tog för givet att killarna ville dansa för sig själva. Elisabeth blev lite förvånad, men struntade sedan i Agnes upptäckt. Det skulle vara omöjligt för Eleonore att inte märka att killarna på dansgolvet var ute efter just henne. Det syntes ju så tydligt. Varför skulle hon inte förstå det?

   ’Jag är så trött,’ utbrast Eleonore som kom ner staplande från dansgolvet och då samtidigt lockat ner ungefär hälften av alla killarna. ’Men det var riktigt roligt. Känns som det var en evighet sedan sist.’

  Elisabeth log mot henne och tittade upp mot dansgolvet där hon kunde se hur Jessika fortfarande dansade där borta. Om det var möjligt så såg det nästan ut som om hon tog i ännu mer nu än hon gjort nyss. Elisabeth rynkade på näsan. Sedan när hade hon blivit en detektiv? Det var inte hennes uppdrag att spionera på sina vänner. Hon drog försiktigt ner Eleonore i sitt knä eftersom att det inte fanns några lediga platser runt bordet.

   ’Nu behöver du vila tjejen,’ sa hon beordrande. ’Jag kan allt se att du är trött. Behöver du något att dricka?’

  ’Nej tack, det är bra. Jag ska nog ta och leta reda på Magnus. Jag har inte sett honom på ett tag,’ hon reste sig upp och rättade snabbt till klänningen som råkat åka upp och visade en del av hennes vackra brunbrända lår. ’Oj.’ sa hon nästan ursäktande.

  ’Ta hand om Jessika nu, se till så hon inte kör slut på sig där uppe.’

  ’Det ska jag göra,’ svarade Elisabeth och vinkade glatt till Eleonore som skyndade iväg över golvet genom folkmassorna.

Preview av nästa veckas episod:

  Hon hittade Magnus precis där hon vetat att han skulle vara. I ett hörn där de äldre killarna och tjejerna oftast höll hus. Magnus hade gått ut skolan för två år sedan och hade därför inte så många vänskapskretsar i de yngre åldrarna. Däremot brukade han alltid ta med sig några från hans universitet när de skulle ut. Det var som en slags säkerhetslina, brukade han säga. ”Utifall att du blir bortdragen av dina kompisar.” Han hade oftast bevisats ha helt rätt. Magnus var ingen dansarperson till skillnad från Eleonore, så det var alltid bra för honom att ha med någon som kunde hålla honom sällskap. Den här gången måste ryktet på något sätt ha spridits, för det var enormt mycket folk vid ”de äldres hörna”.