Elisabeth       

   Elisabeth sprang uppför trappan och öppnade den stora dörren. Hon hade råkat stanna vid affären AMANDA’S. Först hade hon bara tänkt titta runt lite snabbt innan hon skulle hem, men sedan fastnade hon precis som hon alltid gjorde. Hon borde ha vetat bättre och nu var hon alldeles för sen hem. Nu satt säkert mamma där hemma med sömmerskan, som tog betalt per timme, och blev allt mer irriterad. Fast det var faktiskt inte hennes idé. Det här hade helt varit upp till mamma.

  ’Förlåt,’ ropade Elisabeth så fort hon kommit innanför dörren och fått av sig skorna som satt klister på hennes fötter. ’Tiden bara försvann. Förlåt!’

  Hennes mamma, Marie, såg besviken ut men låtsades som ingenting.

  ’Det är bra att du är hemma nu i alla fall,’ sa hon och räckte henne klänningen. ’Prova den här nu. Du kommer vara jättevacker.’

  Elisabeth himlade för sig själv med ögonen men gjorde lydigt som hennes mamma bett henne. Hon drog försiktigt klänningen över huvudet och lät det vita tyget fall tungt till marken. Hon spände upp klänningen och rättade till den nere vid knäna. Sedan lyfte hon nervöst blicken mot spegeln. Hon tog några osäkra steg bakåt. Klänningen var verkligen fantastisk. Den satt perfekt på hennes lite kurviga kropp och framhävde hennes vackra sidor. Elisabeth tyckte nästan att klänningen fick henne att se ut som en helt annan person. Hon vände och vred på sig men kunde inte hitta något fel på den. Hon skrattade för sig själv. Nu kunde hon inte vänta på att ta studenten, på att gå fram genom folkmassorna i den här klänningen och verkligen lysa av stolthet. Men så mörknade hennes blick. Hon hade aldrig känt så här, men för första gången insåg hon att det inte skulle bli så. Eleonore skulle såklart vara ännu vackrare. Så hade hon aldrig tänkt förut. Hon hade egentligen aldrig brytt sig. Hon sjönk ner i sin mjuka fåtölj och skakade sakta på huvudet.

  ’Hur sitter den?’ hörde hon sin mamma ropa utanför dörren.

  Elisabeth flög upp från fåtöljen och slätade ut det på klänningen som blivit skrynkligt. Hon granskade sig i spegeln en sista gång innan hon släppta in sin väntande mamma.

  ’Jodå, den sitter bra.’ svarade hon när hon öppnat dörren.

  Sömmerskan tittade försiktigt in runt kanten på dörren och lät som om hon helt seriöst tappade andan. Elisabeth blev lite illa till mods. Hon satte sig snabbt ner igen.

  ’Nej, nej,’ utbrast sömmerskan. ’Inte sitta ner.’

  Hon såg helt fascinerad ut.

  ’Det är perfektion,’ la hon sedan till. ’Du är jättevacker. Verkligen jättevacker.’

  ’Tack.’

   Elisabeth fick inte fram något mer men ställde sig upp som hon blivit ombedd. Hon tittade en gång till i spegeln och blev åter lika förvånad. Var det här verkligen hon? Det var så overkligt. Hon kände sig så snygg, så sexig. Tänk att alltid gå runt och kände sig så här perfekt. Hon suckade djupt och tänkte återigen på Eleonore. Var det så här hon hade det?

  ’Behöver jag göra om något eller är det bra?’ frågade sömmerskan som verkade ivrig att få gå. ’Den sitter otroligt bra.’

   Elisabeth nickade vänligt.

  ’Nej, det är bra,’ svarade hon. ’Tack så jättemycket.’

Preview av nästa episod:

  Elisabeth stoppade in den sista biten bröd och plockade upp papperna som låg framför henne. På studenten skulle hon presentera sina klasskamrater och än så länge hade hon bara hunnit skriva om Eleonore, Tobias, Fredrik, Erik och Johanna. Hon började få lite panik.

Eleonore

  Eleonore svalde den sista tuggan av pajen hennes pappa lagat. Hon kände illamåendet komma. Hon hade just ätit en pizza i stan med sina kompisar och ändå hade hon satt sig ner och vräkt ner en hel stor bit paj. Fanns det ingen spärr i henne?

  Hennes pappa tittade glatt på henne.

  ’Tyckte du om den?’ frågade han nyfiket.

  ’Jodå, den var jättegod,’ svarade hon. ’Är det verkligen du som gjort den? Du har inte fått någon fuskhjälp från mamma eller någon?

  Han log stoltare än någonsin när han skakade på huvudet och Eleonore log tillbaka mot honom. Han hade precis börjat lära sig laga mat eftersom att mamma nu hade fått ett mer krävande jobb och var tvungen att jobba på lite extra hårt nu i början.

  ’Nu måste  jag gå och plugga in mitt tal jag ska hålla,’ förklarade Eleonore medan hon plockade undan sina grejer från bordet. ’Så kom inte och stör mig på rummet.’

  Hennes pappa nickade förstående.

  ’Nejdå, oroa dig inte för mig. Jag ska inte störa dig,’ lovade han. ’Jag är så stolt över dig att du ska hålla det där talet. Det kommer gå jättebra för dig.’

  Eleonore log till svars och gick längst bort i huset där hennes ljusa välstädade rum låg. Hon kastade ner sin väska på hennes stora säng och sjönk tungt ner i fåtöljen. Hon var så slutkörd att hon knappt orkade stå upp eller hålla ögonen öppna. Sista året i skolan hade verkligen tagit slut på hennes krafter och hon undrade om det var så alla andra också kände eller om det bara var hon. Hon lyckades hålla humöret uppe så länge hon var i skolan men så fort hon kom hem behövde hon få vara i fred. Hon behövde lite vila och lugn och ro. Hur mycket hon än sov om nätterna var det inte tillräckligt för att få henne att bli pigg. Varje morgon var det lika svårt och jobbigt att ta sig upp.

  Hon tittade mot kroken på väggen i andra änden av rummet. Där hängde hennes studentklänning som hon varit så glad över. Hon hade provat klänning efter klänning men inget hade riktigt känts rätt. Så testade hon denna klänning och blev med en gång kär. Den satt på ett sådant sätt att hennes små bröst inte tycktes så små och att hennes lite större rumpa och lår på ett märkligt sett såg mindre ut. Till klänningen hade hon även köpt ett par höga högklackade skor så att inte skulle se så extremt kort ut bredvid hennes kompisar.

   ’Eleonore,’ ropade hennes mamma utanför dörren. ’Är det okej om jag kommer in?’

  Eleonore flög upp ur fåtöljen och hängde snabbt av sig sin jacka. Hon ville inte att hennes mamma skulle behöva oroa sig för hur trött och sliten hon var.

  ’Jodå, kom in bara,’ svarade hon och lät glad på rösten. ’Jag övar bara på mitt tal.’

  Mamman öppnade sakta dörren och klev in rummet.

  ’Just det, går det bra med det förresten?’ undrade mamma med ett leende på läpparna. ’Det kommer bli så kul att lyssna på det i övermorgon... Jag kan inte fatta att du tar studenten i övermorgon.’

  Eleonore log vänligt mot sin mamma.

  ’Nej, jag vet. Jag kan inte heller fatta det. Det känns jättekonstigt. Jag känner mig fortfarande bara liten som ett barn. Som en rädd liten förstaklassare som inte riktigt vet vart man ska ta vägen.’

  Mamman skrattade åt sin dotter som seriöst såg helt borta ut. Sedan fick hon ett seriösare uttryck i ansiktet och Eleonore blev med en gång nervös.

  ’Är allt okej?’ frågade mamman.

  Eleonore ryckte till. Att en mamma kan se igenom en så lätt.

  ’Du verkar så borta,’ fortsatte mamman. ’Mår du helt bra?’

  ’Jodå,’ svarade Eleonore. ’Jag mår jättebra. Jag är bara lite nervös. Det är allt.’

  Mamman nickade förstående men Eleonore tyckte det verkade som att det var något mer hennes mamma ville berätta. Hon stannade ett tag till utan att säga något och Eleonore kände det där välbekanta obehaget i magen igen. Det kändes som att pizzan och pajen hade en tävling om vem som kunde komma upp först. Hon svalde hårt några gånger och försökte på så sätt pressa ner maten igen.

  ’Mår du verkligen bra?’ frågade mamman igen. ’Du ser jätteblek ut... ska du spy?’

  Eleonore satte sig ned och höll handen för pannan.

  ’Jag mår lite illa,’ erkände hon satte upp hennes ljusbruna hår i en tofs. ’Men det är nog bara för att jag ätit så mycket idag.’ Hon svalda några fler gånger och kände hur illamåendet sakta började försvinna. ’Inget att oroa sig över.’

  ’Du ska inte äta så mycket, älskling. Det är inte bra för dig,’ sa hennes mamma innan hon sedan lämnade rummet.

  Eleonore ryckte till vid de orden. ”Du ska inte äta för mycket.” Hur många gånger hade hennes mamma inte sagt så förut? ”Tänk på vad du stoppar i dig.” Hon mindes så väl när hennes äldre syster Maria hade börjat gå upp i vikt med enorma steg. Hennes mamma hade blivit så orolig. Hon ville inte såra Maria utan ville låta så mild som möjligt och säga små oanade pikar. Då hade Maria varit ungefär så gammal som Eleonore var nu och det kändes nästan som om allt höll på att hända nu igen. Fast för henne istället. Hennes mamma använde exakt samma pikar mot Maria då som hon nu använde mot Eleonore. Inte riktigt i samma grad, men det skulle kanske komma.

  Hon gick bort till sin vita vackra klänning och lät händerna glida över det lena tyget. Hon satte försiktigt på sig den och granskade sig själv kritiskt i sin helkroppsspegel som hon fått i julklapp. Hon tittade från varje vinkel. Inte kunde man väl jämföra henne med hennes syster. Klänningen satt perfekt. Det visste hon. Den hade en perfekt längd. Inte för avslöjande men inte för lång för att vara ointressant. Hennes brunbrända ben lyste tydligt fram emot det vita tyget. De smala banden över axlarna gjorde att man även såg mycket av hennes rygg och bröst som även de var brunbrända. Inte kunde man väl klaga på något? Nej, det kunde man väl inte. Till och med Eleonore själv kunde i denna stund säga att hon såg bra ut. Ja, hon var snygg.  

Preview av nästa veckas episod:

 Elisabeth       

    Elisabeth sprang uppför trappan och öppnade den stora dörren. Hon hade råkat stanna vid affären AMANDA’S. Först hade hon bara tänkt titta runt lite snabbt innan hon skulle hem, men sedan fastnade hon precis som hon alltid gjorde. Hon borde ha vetat bättre och nu var hon alldeles för sen hem. Nu satt säkert mamma där hemma med sömmerskan, som tog betalt per timme, och blev allt mer irriterad

  ’Lycka till då,’ ropade de efter Elisabeth där hon vinkande försvann genom dörren.

  ’Hon kommer att vara så snygg,’ utbrast Eleonore och de båda andra tjejerna utbytte förvånande blickar.

  ’Det kommer vi alla vara,’ kontrade Agnes.

  Eleonore nickade sakta på huvudet.

  ’Jodå, självklart.’

  Jessika reagerade på det där speciella uttrycket som Eleonore hade. Det verkade verkligen som att hon inte insåg att hon förmodligen skulle vara tio gånger snyggare även om hon bara hade på sig en sopsäck. Det var det som skrämde henne och samtidigt var det just det som hon tyckte så mycket om hos Eleonore. Hon kunde helt uppriktigt säga att hon tyckte om en klänning som Jessika hade på sig eller berömma henne för hennes långa ben, och Jessika kunde se att det inte bara var som hon sa utan att hon faktiskt menade det. Det betydde så mycket att en tjej som Eleonore visade intresse över småsaker. Hon brydde sig om allt, allt som inte hade med henne att göra. Ibland undrade Jessika om det kanske var så att Eleonore hade väldigt dåligt självförtroende. Men samtidigt insåg hon att det skulle vara helt omöjligt. Hon kunde ju gå fram och prata med vem som helst och dessutom hade hon lyckats fånga en kille som Magnus. Nej, hon kunde inte ha dåligt självförtroende. Det var för osannolikt.

  Jessika tittade försiktigt på Eleonore som stoppade in den sista biten av pizza i munnen och svalde den ostfria biten utan problem.

   ’Dags att gå?’ undrade Jessika.

   Eleonore nickade.

  ’Mm,’ svarade hon. ’Jag måste jobba på mitt tal inför studenten. Det är inte särskilt långt, men jag är ändå jättenervös.’

  De reste sig upp och lämnade restaurangen med, som Jessika vant uppmärksammade, ett tiotal killar som spanade efter dem.

   Jessika öppnade ytterdörren och kunde med en gång känna lukten av maten som mamma lagat. Det luktade härligt gott men pizzan från tidigare låg fortfarande och tryckte i magen på henne så hon gick direkt upp på rummet där hon provade på sin studentklänning. Den var härligt vit med små veck på ena sidan som gjorde den lite asymmetrisk. Hon tittade stolt i spegeln. Det skulle vara riktigt härligt att ta studenten. Hon hade väntat och längtat så länge. Allting var planerat inför framtiden. Eleonore och hon skulle tillsammans gå på sjukgymnastutbildningen i Stockholm. De skulle hyra en liten lägenhet en bit utanför centrum och där skulle de tillsammans med Agnes, Elisabeth, Magnus och kanske flera spendera de långa sköna helgerna. Hon hade verkligen sett fram emot allt detta.

  Hon skyndade att byta tillbaka till de vanliga kläderna när hon hörde fotstegen i trappan närma sig.

  ’Är du där Jessika?’ hörde hon sin mamma ropa. ’Det är mat nu. Bara så du vet.’

  ’Tack,’ svarade Jessika och knäppte den sista knappen på sin blues. ’Men jag har redan ätit så jag är inte så hungrig.’ Hon kunde höra hur hennes mamma besviket stannade kvar utanför hennes rum. Hon fick lite dåligt samvete. ’Men spara gärna lite till mig så jag kan äta senare ikväll när jag blir hungrig igen. Det luktade jättegott där nere.’

  Hennes mamma gick nöjt nerför trappan igen och Jessika skakade på huvudet. Allt hade blivit så konstigt på sistone. Inget var sig längre likt. Hon visste inte vad hon skulle göra åt saken eller om det ens fanns något hon kunde göra. Men just nu kunde hon inte göra något. Hon skulle ta studenten. Hon skulle sluta skolan och  inget fick stå ivägen för det.  

Preview av nästa veckas episod:

 Eleonore 

 Eleonore svalde den sista tuggan av pajen hennes pappa lagat. Hon kände illamåendet komma. Hon hade just ätit en pizza i stan med sina kompisar och ändå hade hon satt sig ner och vräkt ner en hel stor bit paj. Fanns det ingen spärr i henne?

 Jessika  

Hon såg hur Eleonore irriterat pillade bort all ost ifrån hennes pizza. Det hade hon gjort så länge som Jessika kunde minnas. Eleonore hade berättat hur smält ost gjorde henne illamående. Det var inte bara ost som hade den effekten på henne utan även grädde fick hennes mage att vända på sig. Vanligtvis brukade hon minnas att be att få pizzan utan ost. Men av någon anledning hade hon glömt det idag, och blivit väl påmind om det när hon stoppat in den första tuggan som lika snabbt kommit ut igen. Jessika började undra om allt det här kanske bara var en täckmantel. Alla visste väl att man blev tjock av både ost och grädde. Vad man däremot inte förstod var hur Eleonore kunde hålla en sådan fin figur. Hon var väl inte överdrivet smal eller något, hon var bara sådär naturligt lagom på något sätt. Hon såg hälsosam ut och var enormt snygg. Hennes mage avslöjade lagom mycket av hennes magrutor och hennes hår var lagom tjockt och lagom lockigt. Allting var helt enkelt lagom. Det var kanske just det som Jessika var så avundsjuk på. Hon ville egentligen inte bli sjukligt smal eller sjukligt snygg. Men hon ville bli sådär omänskligt lagom. Så som bara Eleonore var.

   ’Hur kan du inte äta osten? Det är ju det godaste på pizzan,’ undrade Elisabeth. ’Det är verkligen att förstöra pizzan att plocka bort all ost sådär. Det borde nästan vara olagligt.’

  Eleonore ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Hon verkade inte ett dug generad och Jessika valde att lägga bort teorin om täckmanteln.

  ’Jag vet inte,’ svarade Eleonore ärligt. ’Jag bara märkte en dag att jag mådde illa av det. Jag var typ fem eller något tror jag. Jag var till och med tvungen att gå in på toaletten för jag trodde så mycket att jag skulle spy. Jag vill också veta varför. Det skulle vara väldigt intressant att förstå.’

  ’Så du kan seriöst inte svälja det?’ frågade Agnes.

   ’Nej, jag kan inte svälja det. Det är nästan som att min tunga svullnar upp så att inget kommer förbi. Ja, det är precis så det känns.’

  Jessika tittade ner på sin pizza där fettet flöt omkring på det tjocka lagret av ost. Hon önskade nästan att hon också skulle må illa av allt det där. Hennes egna tankar skrämde henne. Sedan när hade hon brytt sig så mycket om hur hon såg ut. Det gjorde hon väl egentligen inte. Hon var väl bara nervös inför studenten.

   ’Jag måste nog hem snart,’ sa Elisabeth och började plocka ihop sina saker.  ’Jag lovade mamma att jag skulle prova min klänning idag.’

  Alla tjejerna stirrade på henne.

  ’Jag vet att det sent,’ skrattade Elisabeth. ’Men ni vet att jag inte är en sådan perfektionist som ni andra. Dessutom är sömmerskan precis klar med klänningen. Så jag hade inte kunnat testa den tidigare.’

   De andra nickade förstående och var ärligt talat lite avundsjuka. Elisabeths familj hade ganska gott om pengar och hennes mamma hade gått och fått en specialdesignad klänning för Elisabeth till hennes ”speciella dag”, som hennes mamma uttryckte sig. Det var en enormt vacker klänning som vem som helst skulle vara överlycklig över att få bära, men Elisabeth verkade inte speciellt berörd och ingen av de andra tjejerna tyckte att hon förtjänade den vackra klänningen. Jessika tänkte i sitt stilla sinne att till och med Eleonore skulle vara avundsjuk på en sådan klänning.

Preview av nästa veckas episod:

   ’Lycka till då,’ ropade de efter Elisabeth där hon vinkande försvann genom dörren.  ’Hon kommer att vara så snygg,’ utbrast Eleonore och de båda andra tjejerna utbytte förvånande blickar.  ’Det kommer vi alla vara,’ kontrade Agnes.  Eleonore nickade sakta på huvudet.  ’Jodå, självklart.’

  Jessika reagerade på det där speciella uttrycket som Eleonore hade. Det verkade verkligen som att hon inte insåg att hon förmodligen skulle vara tio gånger snyggare även om hon bara hade på sig en sopsäck. Det var det som skrämde henne

Agnes   Agnes skrattade glatt åt Jessika som kom springande genom korridoren. Hon höll ett hårt tag i sin kjol som såg ut att hela tiden vilja lyfta sig och avslöja hennes långa bleka ben. De hade haft sin sista lektion för året och sin sista gymnasielektion för livet. Om två dagar skulle de ta studenten och nu var det bara en massa planerande kvar. 

  ’Spring med mig,’ ropade Jessika när hon kommit ifatt de andra tjejerna. ’Vi måste fira. Vi är äntligen fria!’

  Eleonore började glatt springa med. De båda tjejerna försvann längre och längre bort och snart blev även Elisabeth och Agnes tvungna att springa efter.

   ’I övermorgon är den stora dagen,’ skrek Eleonore för glatta halsen. ’I övermorgon tar vi studenten. Fatta! Ahh!’

  Killarna de sprang förbi stirrade efter dem tills de försvunnit bort. Agnes hade lärt sig att sluta bry sig. Det var ju ändå inte som att de kollade på henne det visste hon. Alla som såg Eleonore var tvungna att titta lite noggrannare annars visste man inte om det man sett var riktigt sant, och ändå trodde man inte på sig själv efteråt. Ingen kunde ju vara så perfekt.

   ’Vi går till Alessandro’s,’ föreslog Jessika som lät väldigt andfådd efter språng- marschen. ’De har jättegod pizza där.’

  ’Jag håller med,’ svarade Eleonore. ’Det måste vara den bästa pizzan någonsin. Kommer du ihåg sist vi var där? Det var när vi skulle se på ”Jimmy Eat World” i början av april. Den konserten var så bra!’

  Agnes kände ett litet sting av avundsjuka. Hon hade inte varit där den kvällen. Det var föresten ganska ofta hon inte varit med. Hon kunde ibland känna sig lite utanför. Inte så att hon direkt led utav det, men på något sätt så hade de andra tjejerna mycket bättre kontakt med varandra än hon hade. Ändå hade hon bott här längre än Elisabeth. Hon, Jessika och Eleonore var de som jämt hade varit tillsammans förut. Visserligen var det väl redan då så att det var Eleonore och Jessika som var de som oftast var med varandra och hon den som var lite utanför, lite ensam. Sedan hade Elisabeth kommit och hon hade med en gång sjunkit in i gänget. Då hade det hela känts ännu värre. Att en sådan främling så lätt kunde komma och på en gång få en bättre plats i gruppen än hon, som funnits där så länge, hade. Nu verkade det visserligen som att inte Elisabeth heller hade varit där den kvällen, men av någon anledning såg det ut som att hon inte brydde sig på samma sätt.

   ’Vad ska vi göra i sommar?’ undrade Elisabeth som vid det här laget hade fått tillbaka andan. ’Vi måste hitta på något riktigt roligt. Det är på sätt och vis vårat sista sommarlov. Vårat sista riktiga sommarlov i alla fall.’

  ’Jag måste jobba lite,’ sa Eleonore. ’Sedan ska jag med familjen någonstans i sommar också. Men sedan måste vi verkligen hitta på något. Det skulle vara perfekta avslutet på hela gymnasietiden.’ hon suckade och tittade upp mot himlen.

  Agnes kunde inte låta bli att rysa lite när hon såg på Eleonore som stod och tittade upp mot himlen. Det var en sådan perfekt bild, så vackert. Hade hon någonsin funderat på att bli fotomodell? Agnes visste att Jessika hade provat turen inom modellyrket. Hon hade varit på ett antal fotosessioner och lyckats ganska väl. Det kunde de flesta hålla med om. Hon hade ju längden, om hon inte till och med var lite för lång. Det var nog på gränsen. Men Eleonores ansikte skulle vara perfekt. Problemet var att hon nog var för kort. Hade inte Jessika, nästan lite överlägset, sagt att man måste vara minst en meter och sjuttio centimeter för att få vara modell. Eleonore var nog bara... vad kunde hon vara... en och sextiosju?

  ’Det är så vackert väder,’ utbrast Eleonore och sänkte blicken. ’Vi har haft sådan tur med vädret att vi alla hunnit bli bruna lagom till studenten.’

  ’Fast det hade du nog inte behövt,’ kontrade Jessika. ’Du var ju redan brun från förra sommaren.’

  Agnes såg att Eleonore blankt struntade i vad Jessika sagt. Fast här höll hon faktiskt med Jessika. Det var riktigt orättvist hur vissa så lätt blev bruna, och att det sedan höll i sig hela vintern. Så var det med Eleonore. Visst hade Agnes själv också ganska bra färgpigment. Det var hon, om någon, som av kompisarna närmast kunde mäta sig på den bruna skalan med Eleonore. Jessika å andra sidan blev nästan inte brun överhuvudtaget medan Elisabeth kunde få lite lagom med färg. Eleonore däremot kunde nästan se ut som en afrikan om hon låg ute för länge.

  ’Har någon av er badat ännu i år?’ frågade Elisabeth som för att byta samtalsämne. ’Förutom du Agnes som badade vid årsskiftet. Det räknas inte.’

  Alla tjejerna utbytte blickar. Men det verkade inte som att någon hade vågat sig ut i vattnet ännu. Trots att det var redan juni.

  ’Vad fega vi är,’ skrattade Eleonore. ’Men imorgon natt så vet ni vad som gäller.’

  Alla tjejer började skratta men fick samtidigt lite panik. Ett löfte som alla tjejer i klassen hade gett var att de innan de tog studenten skulle ha badat i den lilla sjön som låg på skolans markområde. Det var ingen sjö som man frivilligt badade i, men under en något vild klassfest så hade alla gått med på det löftet, och alla ångrade det också nu i efterhand. Stort.

   ’Hur kunde vi egentligen göra det?’ undrade Jessika som alltid var den fegaste av tjejerna. ’Det är ju helt sjukt. Folk kan ju se oss.’

  ’Kom igen,’ sa Agnes. ’Så farligt är det väl ändå inte.’

  Jessika och Elisabeth stirrade tomt på henne och hon undrade vad det var som var så märkligt. Ett dop i sjön så var det över sedan.

  ’Har du glömt en liten detalj?’ frågade Jessika och rynkade på ögonbrynen. ’Vi skulle göra det nakna.’

  Agnes spärrade upp ögonen. Det hade hon helt glömt bort. Oj, det var lite värre. Vem som helst skulle kunna råka gå förbi och se alltihopa. Hon började känna lite ångest men brast sedan ut i skratt.

    ’Det är ju inte klokt,’ skrattade hon. ’Vad roliga vi är. Det blir i alla fall något som man definitivt kommer att komma ihåg för resten av livet’

  De andra tjejerna stirrade på henne som om hon var ett spöke.

  ’Kom igen, det kommer ju att vara mörkt. Det är lugnt.’

  Eleonore slog till henne lite lätt på armen och snabbade på stegen mot pizzerian. Nu skulle de fira. Imorgon skulle de oroa sig över morgondagen. Agnes log för sig själv. Hon hade äntligen tagit studenten! Åtminstone snart.  

Preview av nästa veckas episod:

Jessika 

  Hon såg hur Eleonore irriterat pillade bort all ost ifrån hennes pizza. Det hade hon gjort så länge som Jessika kunde minnas. Eleonore hade berättat hur smält ost gjorde henne illamående. Det var inte bara ost som hade den effekten på henne utan även grädde fick hennes mage att vända på sig. Vanligtvis brukade hon minnas att be att få pizzan utan ost. Men av någon anledning hade hon glömt det idag, och blivit väl påmind om det när hon stoppat in den första tuggan som lika snabbt kommit ut igen. Jessika började undra om allt det här kanske bara var en täckmantel.

Eleonore

   Hon hittade Magnus precis där hon vetat att han skulle vara. I ett hörn där de äldre killarna och tjejerna oftast höll hus. Magnus hade gått ut skolan för två år sedan och hade därför inte så många vänskapskretsar i de yngre åldrarna. Däremot brukade han alltid ta med sig några från hans universitet när de skulle ut. Det var som en slags säkerhetslina, brukade han säga. ”Utifall att du blir bortdragen av dina kompisar.” Han hade oftast bevisats ha helt rätt. Magnus var ingen dansarperson till skillnad från Eleonore, så det var alltid bra för honom att ha med någon som kunde hålla honom sällskap. Den här gången måste ryktet på något sätt ha spridits, för det var enormt mycket folk vid ”de äldres hörna”.

  Eleonore gick och satte sig bredvid Magnus.

  ’Har du kul?’ frågade hon honom.

  Magnus nickade på huvudet och introducerade henne till några av de nya, okända ansiktena. Hon hade träffat många av hans kompisar, men här fanns det en hel del personer som hon faktiskt aldrig hade sett eller hört om förut. Hon hälsade trevligt på dem och tyckte att hon fick några uppskattande blickar från en del av killarna. Det kändes bra. Hon hade varit lite orolig för att hon valt fel klänning. Ibland hade det känts som att folk viskade om henne när hon gick förbi och hon blev så rädd att det var på grund av hennes klänning. Den kanske visade för mycket av hennes lår. Tänk om de hade råkat inse att hennes lår inte var så smala som de trodde. Dessutom satt den rätt tajt runt brösten på henne och trycket in hennes redan så små bröst. Eleonore ruskade på huvudet. Nej, så var det inte. Hon hade fått beröm för sin nya klänning och hon visste att den var snygg. Kanske hade hon bara inbillat sig allt.

  ’Kan du inte komma och dansa med mig?’ bad hon Magnus som med en gång gjorde en ful grimas. ’Snälla.’

  Magnus skakade envist på huvudet och Eleonore fortsatte att be och såg riktigt ledsen ut.

  ’Nej, du vet att jag inte dansar.’

  ’Jag kan dansa med henne åt dig,’ skrattade en av killarna, Peter, och ställde sig upp och räckte Eleonore sin hand. ’Vad säger du.’

  Hon skrattade bara. Visst var det väl ett skämt? Hon tittade försiktigt på Peter som fortfarande höll ut handen åt henne. Det verkade faktiskt inte som att det var ett skämt. Hon blev lite nervös och visste inte vad hon skulle göra. Så satte sig Peter äntligen ner med en liten besviken min och de andra buade lite tyst åt honom och Eleonore kände sig lite dålig till mods. Nu tyckte alla det var pinsamt och det var på grund av henne.

   Hon reste sig upp och tog Magnus med sig.

  ’Kan vi inte gå och äta något?’ frågade hon.

  ’Självklart älskling,’ svarade han och kramade om henne som om han förstod exakt hur hon kände det. ’Vad vill du ha?’

  Hon höll om honom hårt och länge. Det kändes som att hon var så trygg hos honom. Som om alla obehag helt enkelt försvann. Hon var uppskattad och omtyckt för den hon var. Hon släppte sakta taget om honom.

  ’Din tur att välja,’ svarade hon enkelt och lät honom leda henne mot smörgåsbordet i andra änden av rummet. Det var så skönt att ha någon som Magnus.

 Preview av näata veckas episod:

  Agnes skrattade glatt åt Jessika som kom springande genom korridoren. Hon höll ett hårt tag i sin kjol som såg ut att hela tiden vilja lyfta sig och avslöja hennes långa bleka ben. De hade haft sin sista lektion för året och sin sista gymnasielektion för livet.

Elisabeth

   Elisabeth himlade skämtsamt med ögonen åt de killar som desperat följt efter till dansgolvet. Så var det jämt. Så fort Eleonore skulle dansa så ville alla killar hänga med. Jag menar det fanns ju en hundradels chans att just de skulle få dansa med henne. Men Elisabeth kände ingen avund. Hon visste att det fanns många tjejer som gjorde det. Men själv kände hon inte behovet av killar för känna sig uppskattad. Hon hade ju sina vänner och sin familj. Dessutom kändes det på något sätt som att det varit hon som valt att vara med Eleonore och inte tvärtom och då får hon väl skylla sig själv. Elisabeth hade flyttat hit för ungefär fyra år sedan. Hennes pappa hade fått ett välbetalt jobb inne i stan och eftersom att ingen av barnen hade protesterat vilt så hade det bara varit att packa väskorna och flytta. Elisabeth hade aldrig varit någon speciellt blyg person och var därför inte speciellt nervös inför flytten. Hon kom bra överens med de flesta människor och brukade aldrig ha några problem att få vänner. När skolan börjat så hade hon med en gång fått syn på Eleonore. Hon kunde se hur alla killar suktade efter henne och samtidigt alla tjejer avundades henne. I början hade hon därför inte velat ta kontakt med denna, som det tycktes, ignoranta tjej. Men efter bara ett par dagar hade hon insett, eller i alla fall börjat ana, att denna tjej, Eleonore som hon hette, knappt var medveten om vad som pågick runt henne och vad som sades om henne. Elisabeth hade sett hur trevlig hon var mot i princip alla omkring henne. Trots att det var så många som fjäskade för henne och hon egentligen skulle kunna behandla dem hur hon ville. Allt detta hade fångat Elisabeths intresse och hon började öppna en liten kontakt med Eleonore och efter ett tag märkte hon för sig själv hur ödmjuk och angelägen Eleonore var att alltid vara snäll, detta förundrade Elisabeth stort. En tjej som var som Eleonore, som såg ut som Eleonore, som... som Eleonore helt enkelt, brukar inte bete sig som Eleonore gjorde. Det var något märkligt med denna tjej. Dessutom hade Elisabeth också haft en förutbestämd mening om Eleonore att hon skulle vara väldigt ointresserad i skolan och inte alls sköta sig på lektionerna. Men ack, så fel hon hade. Nästan alla prov som Eleonore skrev fick hon MVG på och läxorna gjorde hon för det mesta och lärarna tyckte om henne, det märktes. Utan att Elisabeth egentligen hade menat det så hade de blivit väldigt goda vänner, hon och Eleonore. Samtidigt som hon blev vän med henne var det som om en värld med människor öppnade sig. Hon fick vänner hit och dit och blev bjuden till ditten och datten. Men det märkliga var att Eleonore inte tycktes märka att det var hennes förtjänst. Hon berömde Elisabeth jämt för hur duktig hon var på att skaffa vänner och kontakter. ”Jag har då aldrig sett någon som så lätt tagit sig in i den sociala kretsen här förut”. Hade hon sagt, och Elisabeth hade inte vågat kommentera på att det nog till mesta dels var Eleonores förtjänst. Det kändes som att det på något vis skulle vara att förolämpa henne. Hon visste inte varför det var så och kunde inte förklara det, men det kändes bara så.     Hemma hos Eleonore var allting också perfekt. Hennes rum var alltid städat och hennes mamma gnällde aldrig på henne. I början hade Elisabeth nästan tyckt att det var obehagligt att vara hemma hos henne. Allting kändes så perfekt. Som att om hon kom dit så skulle hon så lätt förstöra något. Men Eleonore var alltid lika glad att ha gäster och hennes snälla, pratglada mamma var alltid lika trevlig och bjöd på den godaste maten. Elisabeth kände ibland att hon inte vågade ta hem Eleonore till sitt hus. Hennes hus gick ju inte att jämföra med Eleonores hus. Ändå ville Eleonore så gärna hem till henne och hon berömde henne för hennes fina designade möbler och hennes väldekorerade rum. Nu hade de känt varandra i fyra år, och ändå kändes det som att det var något som Eleonore undanhöll för henne. Det kändes på något sätt som om Eleonore var för rädd för att låta någon komma för nära henne. Ändå hade hon en pojkvän som älskade och avgudade henne, en familj som brydde sig mer om henne än man kan önska, kompisar som skulle göra vad som helst för henne och en hel skara med folk som högt respekterade henne.

   ’Kolla in henne,’ sa hon till Agnes som satt bredvid henne vid ett bord vid sidan av dansgolvet.

  Elisabeth och Agnes hade gett upp dansandet medan Jessika och Eleonore fortfarande var i full fart.

  ’Vem?’

  ’Eleonore. Hon har typ tjugo killar dansandes omkring henne, som verkligen försöker att få henne, och ändå envisas hon med att dansa ensam.’

  Agnes såg fundersam ut. Hon var inte den typen som orkade med att lägga sig i andras privata liv och föredrog att hålla näsan torr.

  ’Hon ser inte ens ut att märka killarna som dansar runt henne,’ kommenterade hon tillslut. ’Visserligen har jag inte glasögonen på...’

  Elisabeth tittade noga efter och förstod sedan vad Agnes menade. Det såg verkligen ut som att Eleonore trodde att hon var helt ensam. Som att hon tog för givet att killarna ville dansa för sig själva. Elisabeth blev lite förvånad, men struntade sedan i Agnes upptäckt. Det skulle vara omöjligt för Eleonore att inte märka att killarna på dansgolvet var ute efter just henne. Det syntes ju så tydligt. Varför skulle hon inte förstå det?

   ’Jag är så trött,’ utbrast Eleonore som kom ner staplande från dansgolvet och då samtidigt lockat ner ungefär hälften av alla killarna. ’Men det var riktigt roligt. Känns som det var en evighet sedan sist.’

  Elisabeth log mot henne och tittade upp mot dansgolvet där hon kunde se hur Jessika fortfarande dansade där borta. Om det var möjligt så såg det nästan ut som om hon tog i ännu mer nu än hon gjort nyss. Elisabeth rynkade på näsan. Sedan när hade hon blivit en detektiv? Det var inte hennes uppdrag att spionera på sina vänner. Hon drog försiktigt ner Eleonore i sitt knä eftersom att det inte fanns några lediga platser runt bordet.

   ’Nu behöver du vila tjejen,’ sa hon beordrande. ’Jag kan allt se att du är trött. Behöver du något att dricka?’

  ’Nej tack, det är bra. Jag ska nog ta och leta reda på Magnus. Jag har inte sett honom på ett tag,’ hon reste sig upp och rättade snabbt till klänningen som råkat åka upp och visade en del av hennes vackra brunbrända lår. ’Oj.’ sa hon nästan ursäktande.

  ’Ta hand om Jessika nu, se till så hon inte kör slut på sig där uppe.’

  ’Det ska jag göra,’ svarade Elisabeth och vinkade glatt till Eleonore som skyndade iväg över golvet genom folkmassorna.

Preview av nästa veckas episod:

  Hon hittade Magnus precis där hon vetat att han skulle vara. I ett hörn där de äldre killarna och tjejerna oftast höll hus. Magnus hade gått ut skolan för två år sedan och hade därför inte så många vänskapskretsar i de yngre åldrarna. Däremot brukade han alltid ta med sig några från hans universitet när de skulle ut. Det var som en slags säkerhetslina, brukade han säga. ”Utifall att du blir bortdragen av dina kompisar.” Han hade oftast bevisats ha helt rätt. Magnus var ingen dansarperson till skillnad från Eleonore, så det var alltid bra för honom att ha med någon som kunde hålla honom sällskap. Den här gången måste ryktet på något sätt ha spridits, för det var enormt mycket folk vid ”de äldres hörna”.